Vi pratar ofta om julen som barnens högtid. Julen är ju fylld med magi: det gnistrar och sprakar, det är hemligheter och julklappar som göms på ställen som barnet nog är väl medvetetom. Det är traditioner och det är dofter, det är fina kläder och det är spänning. Framför allt är julen dagar som präglas av att vara tillsammans.
Att vara tillsammans kan innebära dagar av värme, avslappning och en känsla av att höra till. För barnet spelar det ingen roll om golvet skiner och gardinerna är bytta – det är de lugna stunderna tillsammans med föräldrar och övrig familj som skapar minnen. Det handlar om rent konkreta bilder att ta med sej in i vuxenlivet – hur vi spelade Uno eller såg på film, hur var och en chillade med sitt eget i soffan eller hur vi bakade pepparkakor – men också om de upplevelser, känslor och erfarenheter som på sikt formar barnets jag.
Vi vet att många barns jul ser väldigt annorlunda ut. Ett barn som blir besviket riktar sällan sin besvikelse mot föräldrarna. Barnet är lojalt med sina föräldrar in i det sista. Det är mot barnet själv besvikelsen riktas. Ett barn som lever i skuggan av föräldrars ständiga strid, av deras beroenden och missbruk, av deras sjukdomar och psykiska ohälsa kommer att dra slutsatsen att det är jag själv som inte är värd någon uppmärksamhet. Det blir den sanning som barnet kommer att bygga hela sitt liv och sin identitet på: att inte vara värd.
Vi som är föräldrar har förstås inte någon trollstav som gör att vi plötsligt kan befria oss från våra egna bojor och problem. Men vi kan anstränga oss. Vi kan ge barnen den bästa versionen av oss själva åtminstone under julen. Vi kan tänka att någon annans behov får gå före våra egna. Vi behöver inte öppna vinflaskan om vi vet att det kommer att leda till flera. VI behöver inte städa oss till vansinnets brant. Vi behöver inte ställa upp på omvärldens förväntningar på att vi ska flänga hit och dit, om det innebär att vi kör fullständigt slut på oss själva. Vi behöver inte släpa med barnen in i hem där vi vet att det kommer att bli kaos.
Mycket mera värt än dyra julklappar och överdådigt julbord är mammas och pappas blick. Att få vara i den, att få växa i den. Att få se glädjen i den när man överräcker de teckningar man gjort själv, den ljusstake man slöjdat i skolan. En blick att få känna sig värdefull, viktig och älskad i. En blick som inte stressat letar sig förbi, en blick som inte är fördunklad av substanser eller en blick som bara kan se sig själv.
Den julen, på barnens villkor och enligt barnens rätt, har vi alla råd med.
/Sara