Jag vaknar 05.07 och känner äntligen att nu är det dags. Idag ska det här inlägget, som legat och bubblat, pyst och fräst sedan oktober förra året, bli klart och publiceras. När jag började jobba med Ninniverksamheten kände jag genast att jag ville börja skriva igen, och tänk vilken tur jag hade då vi har en blogg på hemsidan! Och oj vad jag har skrivit, raderat, tänkt om, och i takt med att mitt självförtroende dalat har det också känts som att jag tappat förmågan att göra det som jag älskat mest i hela livet; att skriva ner saker på papper som någon annan sedan ska få läsa. Det har uppstått en slags mental spärr som har gjort att jag inte fått ut orden. Jag har ifrågasatt mina egna känslor och upplevelser, och haft känslan av att jag skulle behöva ha en vetenskaplig artikel och pålitlig källa som grund för varje ord jag skriver. Att mina egna känslor och upplevelser inte är pålitliga källor nog för att jag ska kunna skriva om mina egna känslor och upplevelser. Du hör ju hur knäppt det låter, och ja, det är knäppt. Men det är också en vanlig känsla hos ett Ninnibarn. Att man inte vågar lita på det som finns på insidan, man litar inte på att det man känner är rätt och att det man minns faktiskt har hänt. Andras känslor däremot, de är viktiga och riktiga, och det är min uppgift att se till att jag inte sårar eller ställer till med problem för någon annan med mina ord eller handlingar.
Jag tror det behövdes en liten inkörsperiod inom Ninni innan jag var kapabel till att formulera det som nu kommer ner på pappret. Jag har under hela min uppväxt vetat att vi inte hade det som alla andra, och det är först under de fem senaste åren som jag förstått sambandet mellan mitt beteende och att växa upp i en familj där det både fanns beroendeproblem och psykisk ohälsa. Jag minns hur jag för många år sedan, efter ännu en avslutad relation med en person med beroende, förbannade mig själv för att jag uppenbarligen är fullständigt okapabel till att upprätthålla en längre relation med en annan människa. Då såg jag inte det jag ser nu, när jag har läkt, fått förståelse och distans till saker, att jag upprepade gamla mönster som jag burit med mig sedan uppväxten. Jag hamnade ofta i relationer med personer som hade olika typer av problem, ja det var nästan ett kriterium för att jag skulle “bli kär”, eftersom jag fick rollen som omsorgsgivare och den som skulle ta hand om allt i förhållandet, inklusive min partner.
Att vara den som tar hand om allt, fixar, ordnar och svänger ut och in på sig själv för att alla andra ska ha det bra, det är en av de roller ett ninnibarn ofta tar på sig. Man upplever att för att förtjäna kärlek måste man arbeta för den, vara duktig och visa att man kan vara alla till lags. Och den rollen har jag tagit på mig med besked. Jag har arbetat hårt för att inse att jag är värd att älskas fast jag inte rullar ut röda mattan åt alla personer jag har i min närhet, att jag inte behöver vara alla till lags och alltid sätta mig själv i sista rummet för det jag känner inte egentligen är så viktigt. Idag förstår jag att man inte kan rädda någon som inte vill rädda sig själv, och att det egentligen handlar om mina gamla sår som vill försöka läka genom att återuppleva historien om och om igen.
När jag blev bekant med Ninniverksamheten, och när jag började läsa på mer om barn som växer upp i familjer med beroende och psykisk ohälsa föll många bitar på plats. Helt plötsligt känns saker ganska logiska och jag kan sluta tänka på mig själv endast som en trasig människa med en jobbig uppväxt.
Jag var nervös inför att börja jobba med Ninni, för vad kunde jag ge barn som växer upp i dessa familjer egentligen? Jag hade ingen utbildning i att leda samtalsgrupper eller bemöta barn och unga, så hur ska jag kunna axla rollen som Ninnigruppledare? Igen blev jag fångad av mina egna tankar och föreställningar om hur mina egna erfarenheter inte spelar roll, och jag som många gånger förr inte såg skogen för alla träden. Idag kan jag säga orden högt: jag är själv ett ninnibarn, med egna erfarenheter av att växa upp i en familj som inte var som alla andra, och jag vill vara den personen som jag själv skulle ha behövt ha när jag var 10 år och inte förstod varför allt var så som det var.
Jag behöver inte ha fina betyg och genomfört tio olika utbildningar och kurser för att kunna använda mina egna erfarenheter i möten med ninnibarn. Det räcker med att jag vet exakt hur det känns och hur mycket det kan spela roll bara genom att lyssna och se människan framför mig. Att bekräfta, finnas till och aldrig sluta påminna om att det inte är ditt fel att din förälder, syskon, farbror eller mormor beter sig som de gör.
Äntligen. Mitt första ninni-blogginlägg är klart och det är en oerhörd lättnad att för första gången i mitt liv formulera dessa saker i ord. Till slut vill jag påpeka en viktig sak, nämligen att jag inte klandrar någon för någonting av det som jag varit med om. Jag har förlåtit tusen gånger om och vet att man handlar utgående från de förmågor och resurser man har just då och där. Jag hade turen att ha trygga människor i mitt liv som jag kunde luta mig mot och få andas ut mellan gångerna när det var som mest stormigt (även om jag sällan eller kanske aldrig berättade hur saker låg till egentligen) och det är det som gjort att jag hållit mig över ytan. Man slipper aldrig sitt förflutna, men man kan försonas och förvandla de jobbiga erfarenheterna till kraft att ta sig vidare, framåt och uppåt. Och kom ihåg att dina känslor och upplevelser spelar roll, de kan ingen ta ifrån dig.
/Lina