Jag skriver till er från Understödsföreningen för svenskspråkig missbrukarvård r.f. (USM). Vi har vårt huvudkontor i Malax och bedriver där en verksamhet som står på fyra ben: halvvägsboende (förlängd behandling för personer som genomgått primärbehandling), verksamhet riktad till svenskspråkiga brottspåföljdsklienter samt en öppen gruppverksamhet (de sista två är finansierade av STEA). Den fjärde delen av vår verksamhet är Ninni-verksamheten. Denna riktar sig till barn och unga som lever i familjer med beroende och psykisk ohälsa. Vårt verksamhetsområde har under föreningens 30-åriga historia alltid varit hela Svenskfinland och idag riktar vi våra tjänster till åldersgruppen sju år och uppåt. Detta arbetssätt gör att vi kan arbeta familjecentrerat och det ger oss också en stor erfarenhet gällande beroende och psykisk ohälsa över generationsgränserna.
Jag riktar mig till er för att väcka en medvetenhet om en av våra målgrupper, en målgrupp som sedan länge har dokumenterats som en riskgrupp, barn och unga som växer upp i familjer med beroende och psykisk ohälsa. Forskarna har under många år varit eniga om att dessa barn löper mycket högre risk än andra för att utveckla egen psykisk ohälsa och/eller beroende. Forskarna är också eniga om att dessa barn riskerar att få psykosociala svårigheter, störd identitetsutveckling och att de mår sämre än barn som lever i familjer där dessa sjukdomar inte finns. Forskningen pekar även på att det som hjälper dessa barn är förhållandevis enkla insatser: att de får kunskap om sjukdomen som finns i familjen, att de får möjlighet att prata om sina erfarenheter och att de får träffa andra som har det som dem. I undersökningar som genomförts på liknande gruppverksamhet som vi bedriver, i t.ex. Sverige, Holland och Norge, visar resultaten att barnen bl.a. fick ökad kapacitet att hantera sina liv, ett bättre mående, en stärkt känsla av samhörighet samt en bättre relation till sina föräldrar.
Jag riktar mig också till er just därför att göra er medvetna om denna del av USM:s verksamhet. Under många år var detta den enda strukturerade verksamheten i Finland som riktades till målgruppen. Numera har vi en syster-verksamhet i Grankulla som sköter om den delen av landet medan Ninni har hela Österbotten och Åland som sitt primära verksamhetsområde. Vi har även fått förfrågningar från finskt håll men i dagens läge har vi inte möjlighet att bredda vårt område.
Inom Ninni har verksamheten gått från att endast bestå av läger och aktivitetsdagar till att vi utvecklat ett material som vi använder (och utbildar i) som utgångspunkt för våra manualbaserade referensgrupper. Just nu har föreningen i samarbete med offentliga sektorn och andra föreningar, sju olika samtalsgrupper i Österbotten (två i Malax, två i Närpes, en i Vasa samt en i Jakobstad) och en grupp på Åland. Samtliga grupper fungerar utgående från den arbetsmanual som skrivits inom Ninni-verksamheten. I november genomfördes den första större gruppledarutbildningen med tolv deltagare i samarbete med Korsholms kommun. Målsättningen är att starta minst en samtalsgrupp även i det området.
Till en del så har vår stora utveckling berott på att vi utbildat personal på fältet (elevhälsa, lärare, skolgångsbiträden, barnskydd, samt personal inom småbarnspedagogiken och fritiden) hur de kan upptäcka dessa barn, hur de ska göra för att ta saken till tals samt vart de kan slussa dessa barn vidare. För att kunna säkerställa att varje barn i Österbotten ska ha möjlighet till professionellt stöd utbildar vi nya gruppledare som får kunnande om beroende och psykisk ohälsa som familjesjukdom, hur dessa drabbar barnen och vad vi kan göra för att stödja dem. De får också lära sig hur vår manual ska användas och tillsammans ordnar vi det praktiska kring att starta en ny grupp. Föreningen är liten och ekonomin snäv, vilket förutsätter att de nya gruppledarna behöver få dra grupperna på sin egen arbetsgivares arbetstid. Detta är också något som ständigt ska förhandlas, det gäller max tre timmar varannan vecka.
Hur vanlig är denna familjesjukdom? Mörkertalet är stort men över tid har forskarna pratat om att vart fjärde till vart femte barn i en skolklass har en förälder hemma som lider av beroende och/eller psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa och beroende är två av våra största folkhälsosjukdomar idag och det är inte bara de vuxna som drabbas, hela familjen insjuknar.
Faktum är att många av dessa barn och unga faller emellan i vårt nuvarande system, endast en bråkdel finns inom barnskyddet fastän de allra flesta växer upp under förhållanden som inte erbjuder en trygg uppväxt. Alla behöver heller inte de stödtjänster som barnskyddet erbjuder men samtliga behöver stöd för att göra det lättare för dem att hantera det som händer i den egna familjen samt för att ta hand om den egna hälsan.
All verksamhet finansieras av fonder och stiftelser. Stiftelsen Brita Maria Renlunds minne är den finansiär som gjort denna utveckling möjlig. Hittills har det varit möjligt att erbjuda både samtalsgrupper, läger och aktivitetsdagar avgiftsfritt till kommunerna och för deltagarna. Vid slutet av varje verksamhetsår är frågan densamma; Kommer vi att ha pengar nästa år? På ett och ett halvt år har vi gått från att ha kontakt med ca 40 barn och ungdomar till att vi idag har 110 olika individer med i vår verksamhet på olika sätt. Jag vågar sticka ut hakan och säga att detta är bara toppen av isberget.
Tredje sektorn ska syssla med icke-lagstadgad verksamhet. Jag hävdar att detta i allra högsta grad är lagstadgad verksamhet. Detta finner vi både i Socialvårdslagen (28§) där referensgrupper anges som en stödform för barn och unga. Enligt barnskyddslagen borde vår verksamhet en del av åtgärderna som erbjuds och i den nuvarande Lagen om missbrukarvård poängteras anhörigas rätt till stöd. Barnstrategin publicerats detta år poängterar barns och ungas rätt till stöd då problematik finns hos föräldrarna, där lyfts även barnens rätt till information på en åldersadekvat nivå.
Ninni verksamheten har ett övergripande mål med sin verksamhet: att säkerställa att målgruppen blir sedd, hörd och får det professionella stöd de har rätt till endera från oss eller från någon annan. Jag vill därför be er alla, som ledande tjänstemän i vårt nya välfärdsområde, att beakta vikten av att denna målgrupp får professionellt stöd i framtiden. Det är svårt att påvisa effekterna av förebyggande arbete men det vi vet är att vi kan se i backspegeln och konstatera att beroende och psykisk ohälsa är generationsöverskridande process sjukdomar. Kanske just därför att dessa barn aldrig fick den hjälp de behövde då de växte upp, det sociala arvet kunde därför inte heller brytas.
Vänligen ta kontakt vid frågor och samarbetsförslag,
Anette Rönnlund-Nygård
Projektledare för Ninni- de bortglömda barnen
Organisationschef Usm r.f.
