Från ett vardagsrum på Pixnekliniken till en hundspannssläde i Pudasjärvi

Nu sitter jag i bussen på väg hem efter ännu ett Ninni-läger, denna gång i Psykosociala förbundets regi och kursen Kul för unga. Med oss har vi även haft vår andra nära och viktiga samarbetspart FinFami Österbotten. Tre föreningar från tredje sektorn som tillsammans ger en grupp ungdomar både möjlighet till helande, gemenskap och upplevelser (som även för ledarna) ger minnen för livet.

 

Usm:s egen verksamhet: Ninni – för de bortglömda barnen, är nu inne på sitt sextonde verksamhetsår. I liten skala startade vi med vårt första läger på den då sommarstängda Pixnekliniken, denna hade vi fått låna enkom för ändamålet. Det är just detta läger jag tänker på då jag sitter i en släde som dras av fem siberian huskeys och susar genom skogarna i Pudasjärvi. Föraren av denna släde är min trogna kollega och den andra av Ninni verksamhetens grundare, Eva Asplund. Vi är en av sex hundspann och både framför oss och bakom oss finns fler Huskeys och sammanlagt 15 ungdomar som lever i en familj där det finns beroende eller psykisk ohälsa. Tårar av tacksamhet trillar nedför mina kinder för hur mångte gången detta veckoslut vet jag ej.

 

 

Tårarna är av tacksamhet och den berörande medmänskligheten som finns mellan deltagarna. Tårarna kommer också från den självklara vilja att hjälpa och finnas till hands för varandra som på många Ninni-läger är en självklarhet. Ungdomar som är vana att ta ansvar i hemmet tar också ansvar för varandra. Ungdomar som är vana att ta hand om sina familjemedlemmar tar också hand om varandra. Ungdomar som i sin skolvardag inte presterar som förväntat kan på ett Ninni-läger stiga fram och visa sig vara en av de bästa lärarna då en av kompisarna vill lära sig köra snowboard.

 

Vi har skidat slalom, ätit gott, spelat spel, spexat, stekt plättar och grillat pinn-bullar. Vi har också pratat om varför just vi är här, vi har gett var och en av deltagarna möjlighet att lyssna till andras historier och möjlighet att sätta ord på vad som finns i den egna familjen. Ännu ett läger där någon eller några för första gången får säga: jag har en mamma som är alkoholist eller jag har en pappa som är djupt deprimerad. Ännu ett läger då fokus flyttas från ”att det troligtvis är mig det är fel på” till att jag har en förälder som har en sjukdom”. Många, många gånger svarar en ny ungdom nekande på frågan om hen har någon som har beroende eller psykisk ohälsa i familjen då frågan ställs första kvällen. Vanligtvis har svaret ändrats till ett jakande inom 24 timmar då mångas livshistorier delats och ungdomen inser att det är okej att prata om detta. Det finns ingenstans på jorden där en människa kan alkoholiseras så snabbt som på ett Ninni-läger, det brukar sällan krävas mer än ett dygn

 

På Ninni-lägren föds inte bara nya alkoholister. På lägren föds vänskap och ofta fröet till ett nytt sätt att se på mig själv, min familj och omvärlden. Att få känna igen sig i andra och få kunskap om vad som händer i min familj innebär ofta en känsla av lättnad och trygghet. Att få förstå att jag inte är ensam är att få en större förståelse för mig själv.  Att få uppleva vuxna som tar ungdomens egen berättelse på allvar innebär ofta att jag får ta min egen upplevelse på allvar.

 

På Ninni-lägren får jag lära mig att jag räknas, jag är värdefull.

Anette Rönnlund-Nygård,  Projektledare för Ninni-verksamheten

Lämna en kommentar